We Are Nowhere And It’s Now

We Are Nowhere And It’s Now – Bright Eyes Efter en lång dag hemma tyckte vi att Kameari behövde utforskas på sina vattenhål. En liten promenad gatan som leder neråt skulle passa bra. Det blev inte riktigt så. Vi råkade istället stöta på tåg-stationen och satt helt plötsligt på ett tåg till Shinjuku. Igen. Det tog inte många minuter innan vi var framme i Shinjuku och letade efter lämpliga ställen att parkera våra trötta fötter på. Några minuter till så landade vi nere i en liten källare som serverade kall Guinness. Balsam för själen. Visade sig vara lite utav en irländsk pub, för de hade lite information om att fira St. Patrick’s day hos dem. Vi brydde oss inte mer om det utan beställde även en whiskey som ackompanjerade Guinnessen, men även om Guinness mättar magen så blir en man inte mätt utav lite mat. En pizza blev svaret på våra halvt mättade magar. Tyvärr var denna lika stor som en standardtallrik, ca. 15-20 cm. Pizzan blev uppäten på ca. 2-4 sekunder och mättade oss föga. Vi gjorde istället så att vi beställde varsin vitryss och fish ‘n’ chips, bytte bord och började ljuga. Till detta behövde vi självklart varsin whiskey som gick i hand med vitryssen. Japansk whiskey är väldigt god. Den som jag har fastnat för är Hokuto. Förhoppningsvis får jag väl med mig hem 2 flaskor (om packningen tillåter). Efter en stunds tjötande så ger vi oss av igen mot nya vidder. Tar en promenad genom Shinjuku. Igen. En liten promenad senare så träffar vi på en tvärgata. Orädda som vi är så tar vi den. Jag tror inte att någon i hela världen, förutom de 2 som vi träffade där inne plus bartendern, har varit här innan. Stället hette Modern Jazz Bar, Ski & Diver och ligger 1 våning ovanför markplan. Inrett, helt i träpanel, en bar på fyra meter, en bartender, en man och en tjej. Stora ögon tittar på oss när vi kommer in. Ingen har någonsin vart här innan. Vi tar en öl och får lite jordnötter och torkat ris på köpet. Han börjar prata med oss på japanska. Alkoholen har dock tagit ut sin rätt och det låter mest som babbel. Killen som sitter bredvid oss med sin tjej frågar oss på engelska(!) “Väre ar joo from?”. “Watashi-tachi swed-jin des. Gothenburg”. Killen bredvid kollar på oss och ler. “Ahh… Sweden jess… Najs konntri!”. Vi slänger upp våra snusdosor på bardisken och bartendern nappar direkt: “Nan des ka??”. “Swe-jin tobakko des.” “Aaahhh… Nani ka…” Helt plötsligt så blir det en vild diskussion om vad denna styggelse till tobak är för något. Ingen vill prova. Efter en liten tystnad så tittar bartendern konstigt (han har gjort det hela tiden) och springer ut i sitt lilla rum bredvid baren. En halv minut går. Sen kommer han ut med en kartbok i handen. Dennis hjälper honom att plocka fram Sverige och visar var Göteborg ligger. “Jutteburg?”. Han visar sina andra baranhängare. “Jepp.”, säger vi. Han ringar in det i kartboken och börjar skratta. Skulle tro att han antagligen säger att han aldrig har träffat folk därifrån och att vi är de mest långväga gästerna han har haft. Efter öl nummer 2 så känner vi oss lite runda om fötterna. Det gör även vår käre herre som pratade en utmärkt engelska (jämfört) som reser sig upp, ber bartendern sätta upp det på hans nota och ger sig av. Efter 1 minut så gör vi detsamma, betalar, bockar och går ner genom den smala trappan igen. Klockan är mycket. Taxi till Kameari. Vi är hemma runt halv 2. Det är förundransvärt varmt i lägenheten men jag tror, nu i efterhand, att det berodde på whiskeyn. En säng och en god bok. Inte mycket som slår det. // The Joker and The Thief