Time Of Your Life

Time Of Your Life – Green Day Våran kos styr oss denna dag mot Shibuya. Lost in Translation. Vi går av tunnelbanan och försöker hävda oss genom folkmassan som går åt alla håll. Några trötta trappor leder oss upp igenom stationens vinklar och vrår. Ute regnar det. Vi har vart förutseende och har redan köpt våra becksvarta paraplyer, vilket i stort sett ingen annan har. Det första vi ser är faktiskt statyn på Hachiko, en människas bästa vän, även efter döden. Precis utanför så öppnar sig Shibuya Crossroad som är med i en scen från Lost in Translation. Allt blinkar med färgstarka kombinationer som skulle få vem som helst att dra ett djupt andetag och hålla sig ifrån epilepsin. Det första vi gjorde var att ta en liten tur in på en Adidas-affär för att undkomma regnet och alla dessa människor som skred som gnuer över gatorna. Inget som fångade vårt öga där inne. Vi drog snabbt vidare. En gata upp vänster visade oss vägen ner igenom en liten tvärgata där vi pausade för italiensk(?) mat, pasta. Priserna var högre men representerade även smaken och servicen på stället där vi åt. Med magarna mättade gav vi oss iväg igen, ner mot staden. Jag stannade vid en klädaffär och såg att de hade kläder. Sådana som jag gillade. 17500 yen senare var jag nöjdare med livet och var på väg genom den lilla tvärgatan igen. Här uppenbarade sig faktiskt ett H&M. Vi var självklart tvungna att kika igenom bara för att se vad lilla Sverige hade att representera i detta väldigt annorlunda land. 3(!) plan med bara tjejkläder bådade inte gott för oss båda men vi tvingade oss själva upp på 4:e våningen som då skulle innehålla vårat eget köns garderob. Det gjorde den också, vilket gjorde att jag blev lite ledsen när jag såg ett par ungefär likadana byxor för 5900 yen istället. Bah. H&M finns hemma. Det gör inte den lilla butiken som bara var ett hål i väggen. Här betalar man för exklusiviteten. Fötterna gör sig i alla fall påminda och vi beslutar för att hitta ett vattenhål. Vi gick förbi en Dubliners. Jag vet. Men jag vet också vad man kan få. En kall Kilkenny och en 4:a Ballentines senare så börjar man helt plötsligt känna att detta, på riktigt, är Tokyo. På gatan nedanför så stiger havet med paraplyer till en ny högvattennivå. Efter lite hjärnverksamhet så undersöker vi hur vi har spatserat denna dag och ser helt plötsligt att vi har gått förbi det ökända Love Hotel Hill, fyllt med hotell av alla dess sorter, mestadels för intimt umgänge. Ingen huvudgata. Bara tvärgator. Klockan börjar närma sig mycket, så vi bestämmer oss för en kaffe (på japanska Ko-hi) och en Sake runt på en liten sidogata med lite bokaffärer. Dennis frågar om det finns “koffi?”. Jag förklarar: “byt ut dubbel-f:n mot “H””. “Keh-offi?”. “Njaa”, tänker jag tyst för mig själv, går iväg till toan och litar på att han ändå fixar det. En ko-hi och en sake senare så är vi ännu inne på en tvärgata (det finns inget annat roligare) och har gått in i ett litet hål i väggen och kollar på mössor. Jag hittar en slapp mössa som som verkar passa mitt behov (att gömma frisyren) och Dennis hittar två. Klockan klämtade och vi känner att våra bedrövade fötter gärna vill få lite vila. Ner i stationen igen och vi inser att vi gör det som de flesta Tokyoiter gör. Går. // The Joker