Sitter på lunchen och reflekterar lite över vad man egentligen borde göra med sin tid. Allt jag gör när jag kommer hem är att få en liten matbit, kanske slänger på TV:n, PS3:an eller datorn eller tar ut gitarren för en liten spinn. Igår, efter lite surfande på Wikipedia, så kom jag på att jag egentligen borde lära mig något riktigt bra. För jag är riktigt duktig på att lära mig, om jag vill, så varför slösa bort talang? Frågan är bara vad. Kvantfysik är ett intressant ämne men kanske inte det roligaste ämnet att hålla en konversation om. Japan då? Mjo, visst jag kan erkänna att det ligger ett tungt intresse i det men i sin helhet så är det inte så intressant. Småbitarna är ju det som är roligt att kunna som t.ex. språket, kulturen eller någon fin haiku. Borde dra min stjärt till biblioteket, blunda och dra ut något roligt lexikon, faktabok eller varför inte Nationalencyklopedin? Kunskap har man aldrig och alltid nytta av. Varför aldrig? Jag anser att jobbet man har alltid kommer i första hand när man startar en konversation, för att ditt jobb också är en kunskap. Det också det som avgör om det är fortsatt intressant att föra en konversation. Om personen du för en konversation med inte riktigt finner ditt jobb så intressant är du tillbaka på ruta ett/noll. Vad är det då som får en konversation att hållas igång? I jobbet finns det vissa kunskapskrav du måste uppfylla för att ens ha ett jobb. Därför pratar vi om det som om det vore ett tvång, för att vi tycker att andra människor borde veta och det är den lättaste frågan att svara på; “Vad jobbar du med?”. Det är för lätt och för enformigt enligt mig. Börja istället med: “Varför är du här?”. Location, location, location. Nuet är alltid intressantare än det som hänt. Varför? För att det inte har hänt än. Även om chansningar är ett dåligt sätt att hålla igång konversationer så skapar det en intrig. “Tänk om…?” “Vad skulle hända om…?” “Om han…?” “Om du…?” Fan vad jag snackar skit nu. Gör något annat nu istället.