I Need Some Sleep – Eels Så vi stod där och skakade hand. Det första vi märker när vi sätter oss på transfer-bussen till terminalen är att japanska busschaufförer har mycket mindre utrymme än de kinesiska. De pratar på radion om några saker som helt går över våra förstånd, men som ändå känns relevant. “Arrigatou gozaimas”, avslutar dem meddelandet med. Vi håller med. Vi är trötta, skitna men ändå lättade över att vi har kommit så här långt. In i flygplatsen. Kö igen. Så klart… Men vi tappar inte modet nu när vi har fått upp ångan igen. 15 minuters kö. Lika långt som halvtidsvilan i fotbollen. Inga problem. Hela tiden går det japaner fram och ändrar på stolparna som utgör den kön som vi alla utlänningar bildar. Det blir min tur och jag får gå fram till en liten japan, i munskydd och glasögon. Han säger något på japanska och jag säger “Konichiwa” och räcker fram mitt pass och biljett. Han tar mitt pass. Tittar på det med nyfikna ögon och säger något med “passupoto” och “chotto matte”. Jag säger, “Hai”. Killen springer iväg, in på ett kontor och kommer tillbaka efter 30 sekunder. “Ii des ka?”, frågar jag. “Hai, ii des”, säger han. Kanon. Jag får komma in i landet. Vi sticker ner en våning, går på dass och hittar en liten disk där de hyr ut mobiltelefoner. Vi tar var sin, varefter tjejerna i disken ännu en gång har skrattat åt mitt rosa pass, och går sedan ner till tågspåren för att ta tåget till Shinjuku och plocka upp nycklarna till lägenheten. Vägen dit börjar bli tuff nu. Kläderna som vi har på oss verkar vara en del utav kroppen. Våra fötter är svullna och våra magar hungriga. Tåget från Narita går långsamt fram till en hållplats där vi måste byta till en lokal linje och fortsätta till Shinjuku. Priserna för att åka tunnelbana och tåg är ok. Problemet är bara att vi inte vet hur mycket vi ska betala varje gång vi ska hoppa på en ny linje. Vi hittar i alla fall en ny linje; Shinjuku Line. Den passar oss bra. Efter 20 minuter är vi framme på Shinjuku eki. Vi tar oss ur tunnelbanan och märker att det är en hel del folk som springer omkring här. Vi har ju självklart tajmat rusningstrafiken när den är som bäst. Det springer folk, kors och tvärs över hela området, träffar sina kollegor och vänner. I en liten shopping mall står det försäljare och skriker ut sina dagligvaror med hjälp av mikrofoner och megafoner, visar upp skyltar som ett bevis på att de faktiskt finns där och att priset är lägre. Vi kommer upp ur stationen och går en liten bit emot vad vi tror är rätt håll. Vi misslyckas fatalt med att hitta till Sakura House där vi ska fiska upp våra nycklar. En taxi står vid gathörnet och väntar, vi kliver och frågar om han vet vägen till Sakura House. “Hmm… Sakura House… Wakarimasen…”. “Shinjuku Prince Hoteru, ikeimas.”, säger jag för att det ligger precis vid Sakura House. Vi åker en sväng och han slänger av oss och vi betalar för resan. Fortfarande helt vilse. Det blir en liten sväng runt kvarteret innan vi ringer till dem och ber om direktioner. En kille kommer ut och hämtar oss istället. Vi var ca. 40 meter från kontoret… Upp i en liten hiss, våning 2 går vi av. Vi blir bemötta av en kille som ber oss sitta ner och ta en kopp kaffe och en skål med grönt te. Det gröna teet smakar precis som nyponsoppa. Smaklökarna har inte haft lyxen att ställa om sig än. Efter säkert 1000 signaturer senare så är vi klara, vi har fått nycklarna. Vi betalar en taxi 6,600 yen för att ta oss till Kameari, som är ca. 60 minuter från Shinjuku. Väl hemma så slänger vi våra grejer in i rummet, packar upp litet och går ner till 24/7 affären och köper lite frukost och mat till oss själva. Sömnen är djup. // The Joker and The Thief