Di Gue Ding Ding

Di Gue Ding Ding – Michel Legrand Morgonen gör sig påmind genom fönstret. Alldeles för tidigt, eller för sent? Ingen aning men vi går upp ändå. Frukost består av nudlar och ja, nudlar. Iväg till Shinjuku i högsta fart med huvudet högt, ja, till och med högst över alla(ett längd-skämt till). Ännu en gång kommer vi upp i samma uppgång som när vi kom hit. Inte lika mycket folk vid 2 tiden. Innan vi sticker ut ur stationen så träffar vi på en liten bokaffär (bara 3 våningar) som vi går in och kikar lite i, men det finns inte så mycket att ha där så vi springer ut igen, upp för en trappa och upp på gatunivå. Tjena. Hur kommer det sig att man inte ser himlen? Jo, för att alla byggnader omkring där är flera hundra meter höga. Minst. Tar en tripp höger om och går ner mot en väg, går över en bro och helt plötsligt så öppnar sig en liten del av Tokyo. Stora skyskrapor, myllrande gator, bilar som kör på vänstersidan. Hela distriktet är fullt av detta. Vi svänger av bron och hamnar på ett litet stället och tänker att det är dags att ta något att käka. Jag beställer Mo Shii Dori, special-marinerad kyckling, med skinn, och vad jag tror var vitkol. Dennis tog Haru Maki, vårrullar. Det var väldigt smakligt och det rök inte alls i plånboken efteråt, jag blev dessutom rejält mätt. Vi betalar och går istället på jakt efter en adapter för att nån gång få igång datorn igen. De transformatorerna som jag hade köpt hade ju 3 pluggar istället för 2… Ingen lycka med det dock utan vi går vidare runt i staden. Helt plötsligt så tittar kvinnor med väldigt längtande blickar, bröst dyker upp lite här och var. Män står i lite slitnare kläder med bandanas runt pannan. Vi har hamnat i det största porrdistriktet i Östra Asien. Blicken flackar vi synen av de män och kvinnor som står utanför dessa inrättningar. Små tjejer (till längden) och lika små, försvinnande kjolar står och delar ut flygblad till deras klubbar eller något “mysigt” café. Vi får inga. Som utlänning är det lite mystiskt att bli bemött på gatan, i Japan. Frågar man efter hjälp så är de oftast hövliga och försöker så gott de kan. Vill man ha flygblad så rekommenderar jag ett annat land. Så fort vi kommer gåendes så vänder de sig om eller låtsas inte se en. Klockan börjar bli 6 och vi känner att våra fötter svullnar till igen. Går uppåt mot den stora skyskrapan som vi hade som landmärke och märker att vi har rört oss på en yta som är ca 300 kvm. På tåget hem reflekterar vi över dagens expedition och kommer fram till att vi inte har fattat något. Vi skakar i alla fall hand och säger “Dåså”. För er som kan lite japanska så betyder “dozo”, “varsågod” eller “ta för dig”. Du kan tro att vi ställde till det för många japaner på vägen hem. Hemma igen, lite öl och TV sedan slumrar vi till och det är dags att nattas. // The Joker and The Thief