En tur till Roppongi skulle visa sig vara det som jag sökte i Tokyo. Eller ändå inte riktigt i Roppongi. Ute från stationen så möts vi av Babylontornet. Ja, det verkade vara det i alla fall. Högt som tusan. Vi hade navigerat till den mest “exklusiva” delen utav Tokyo. Stora bostadsområden för de med en årslön lika med Bill Gates dagslön. Här var det var vi först upptäckte att Hanami hade gjort sig påmind i Tokyo. Nu efteråt så är jag glad att jag fick skåda detta i dagsljus. Lite mer om det i ett senare utkast. Det fanns inte så mycket att göra i Roppongi, så vi stannade för lite krubb. En gata ner, höger och sen in en restaurang. Hemgjorda hamburgare. Hallå där. Baconburgare, pommes och en öl styrde upp vårt driftiga sinne och vi sökte oss nu tillbaka till stationen för att istället dra vidare till det stället som vi bara trodde skulle vara en stor turistattraktion. Blade Runner Blues – Vangelis Stället hette Akabanebashi, där vi hoppade av tunnelbanan och sökte oss upp mot markplan. Vi är nu på väg till Tokyo Tower, en 333 meter hög metallbyggnad, modellerad efter Eiffeltornet i Paris, som är lite utav Tokyos kärna (fast ändå inte). Det är ok priser för att bara åka upp på “Main floor”, 150 meter. 820 yen, ca. 65 SEK. Vill du upp på “Observatory Floor” så kostar det 600 yen extra. “Det här kan bli häftigt”, sa vi utan att ge det närmare eftertanke. Det skulle tydligen bli det största understatement som jag gjort i hela mitt liv. Vi köpte biljetter och tryckte in oss i en liten hiss tillsammans med, kanske 120 japaner till. Vad vet jag. Hissen var rätt stor. Dörrarna öppnar sig. Ögonen försöker anpassa sig till mörkret med punkter av ljus. Misslyckas. Ditt sinne säger till dig att du just nu är 150 meter upp och staden ligger för dina fötter. Du har fel. 10 steg framåt. Världen tittar på dig, nyfiket. Blinkande, lysande och ständigt vaksamma ögon ser på dig medan du ser ut över den. Är det här världen som jag så många gånger har sett i andra framtidstänkares alster? Känslan över att ha dött och hamnat i en annan dimension sköljer över, samtidigt som en blinkning får en att känna att du har gått miste om en tidsålder. Ord känns som sandkorn för att kunna beskriva rätt känsla. De är små, bygger upp storhet men ser ändå likadana ut om de läggs på samma plats. En tår fälls för blinda ögon. Att kunna få se detta, lade till många pusselbitar vad det som är jag. Men skakade om lådan som det ligger i. // The Joker